2015-02-27

Han gick. Han gick bara ut igenom dörren. Han gav mig en snabb puss, ”vi hörs” sa han och sen gick han.

Jag hade lovat oss båda att jag inte skulle gråta. Allt var ju ändå mitt val. Varför skulle jag ens gråta? Men så fort han gick ut igenom dörren kramade jag täcket och begravde ner mitt ansikte i kudden.

”Vi hörs”

Det var exakt så jag ville att allt skulle sluta. Med ett vi hörs. För jag ville ha chansen att ångra mig. Någon gång. Så vi hörs.

Det var inte det som gjorde ont. Det var bara den fysiska smärtan som övertog när jag insåg att jag nu är ensam. Jag skulle helt plötsligt kunna sova alla nätter utan att behöva ha någon som kliar en till sömns när jag upplevde för mycket ångest.

Jag skulle klara mig själv.

Men det jobbigaste var nog ändå att jag inte visste vart jag skulle vända mig. För ut igenom dörren gick inte bara min kärlek. Ut igenom dörren gick även min bästa vän.

Men vi hörs.