skarfelteklund

Det känns inte rätt. Vi kanske har spenderat sammanlagt två veckor med varandra denna sommar. Vi brukar sitta ihop som riktiga systrar. Du befinner dig i Göteborg medans jag städar arslet av mig. Jag längtar på något sätt efter att åka till Gotland, cykla, promenera och bara umgås med dig. Vi kommer bråka. Men huvudsaken nu är att jag saknar dig. Lite för mycket.

Att du nu fyller 18, just idag, just i år. Det är för mig obegripligt. Att vi nu kan fira 17 år tillsammans. Det vill säga hela mitt liv. Att jag nästan varje dag får träffa dig, påminna mig om att jag har en sån stor familj. Att vi princip sitter ihop nu och att du alltid är där ser jag nu som en självklarhet. Det skulle bli konstigt utan dig, bli alldeles för tomt. Du har blivit så stor och jag vet inte varför jag gråter nu. Du är så bra, så fin. Min allra allra bästa vän. Säg mig, vad skulle jag göra utan dig? Det skulle inte funka.

Huvudet har varit högt, högre en förut idag. Jag står för dem ord jag behövt säga. För nu kan jag sväva. Sväva lite högre en vanligt. Jag fick känna mig bra. Men bara för idag. Idag var det min tur. Fram tills nu.